Greenscreen

Jag och Axel riggar inför morgondagens filmning!

Vi säger bara - Chrome Key!!

Söndagsfilosoferar...

Jag har den senaste tiden gått runt med en mängd frågor och funderingar i huvudet. Kring vad? Ja, kanske hade jag inte ens formulerat det för mig själv förrän jag läste Kristina Alexanderssons blogginlägg i dag: http://www.kristinaalexanderson.se/?p=3077

Jag kan inte annat än att instämma i det Kristina skriver. Det är så många som har tankar och åsikter kring oss lärare. Vi får gärna höra vad vi inte kan, vad vi inte förmedlar till våra elever och vilken dålig kvalitet det är på vår undervisning.

Jag tycker att det är så intressant att det inte fanns fler lärare på plats på Framtidens Lärande. Vad står det för? Just detta diskuterade jag och en kollega hela förra veckan. Varför är inte fler verksamma lärare på plats? Kanske är det många av oss som skulle få en enorm adrenalinkick av att få vara med när det händer? Ta med sig nya idéer tillbaka och tillsammans försöka få igång något värt att kallas skolutveckling.

När kan vi lärare tillsammans mötas, dela tid, kunskaper och kanske framförallt både ge och tanka energi?

Just i vårt fall, här i Stenungsund, har vi turen att ha IT-pedagoger som faktiskt är lärare i grunden, och just därför är jag säker på att de tar tillvara våra intressen på ett bra sätt. Genom just dessa IT-pedagoger har Nätverk startas där vi lärare träffas som är intresserade inom samma områden. Jag är själv med i Filmnätverket och jag anser att jag har lärt mig massor, utvecklat sidor hos mig själv jag knappt visste fanns. Detta gör man tillsammans, i grupp! För visst är det väl även för oss vuxna som för barnen, att vi lär oss i social samvaro?

För min del är det så att jag själv måste vara involverad för att känna motivation!

Om någon bara talar om för oss hur vi skall vara eller hur vi skall agera - tror jag chansen är stor att man misslyckas.

Vi lärde oss ju inte att köra bil genom att enbart studera teori?

Tillsammans med mina elever lär jag mig varje dag. Jag vågar tala om för dem att jag inte kan den exakta folkmängden i Moldavien, men jag kan däremot lära mina elever hur de söker sin egen information. Jag kan försöka att inspirera till att eleverna själva skall vilja ta reda på saker och ting. Jag kan lära dem att vara källkritiska. Redovisningsformen kan varieras i det oändliga! Mina elever har plötsligt fått tillgång till ett extra språk – filmens. Detta har utvecklat såväl deras analysförmåga som deras skrivande. De elever som vanligtvis misslyckas kan få växa sig starka och lysa.

Jag väljer att inte lyssna på de kritiska röster som hörts på skolan kring filmskapande. När jag ser mina elevers filmer kring Likabehandlingsplanen, mobbning och självförtroende så vet jag att de fått med sig så mycket på vägen dit. Genom att ge dem ytterligare ett språk har både lusten och motivationen ökat hos eleverna!

Mina elever går i dag i år 6, några skall ut i arbetslivet redan om 3 år, men för de allra flesta så dröjer det ytterligare 6-7 år. Med den rasande hastighet allt i dag utvecklas - så kan jag inte ha den blekaste aning om vilka kunskaper dessa elever bör ha.

Visst en gedigen kunskap i kärnämnen är att föredra, men jag tror det kommer vara än mer viktigt att vara flexibel, mediavan, ha självkännedom, ha lätt att söka information och vara nyfiken. För att komma dithän, tror jag att det krävs att vi lärare arbetar tillsammans med eleverna – inte talar om för dem vad de skall göra.

Jag tror att man lär när man vågar göra misstag.

Att visa eller inte visa - det är frågan!

Jag tänkte passa på att skriva några rader när jag fortfarande är full av lycklig energi!

Om ni har läst bloggen tidigare, kanske ni har läst min frustration över när en förälder säger att man inte får visa en film, som man har lagt ner åtskilliga timmars arbete på.

En film som alla deltagande elever vill visa - skulle inte få visas för att EN förälder tycker att detta kan vara något som eleven ångrar om 15 år?

Eftersom vi inte har några tydliga regler och lagar kring vad som får visas eller ej, så bestämde jag mig först för att inte visa filmen. Det kändes ungefär som att glad i hågen bestämma sig för att laga pannkakor, bara för att upptäcka att mjölken är slut!

Men efter ett par dagar så började jag att verkligen fundera över detta. Jag som lärare tycker filmen är jättebra! Eleverna är ärliga, raka och de berör! Skulle jag bara låta en sådan film ligga kvar på min hårddisk?

Nej, jag samlade alla de elever som medverkade i filmen och vi förde ett samtal kring hur vi skulle förhålla oss till att visa filmen eller ej. ALLA elever ville visa upp filmen och i det ögonblicket bestämde jag mig - Jag visar filmen!

Skulle jag våga stå för detta? Vad kan hända? Blir man anmäld?

Jag ringde upp den förälder som kontaktat mig och berättade hur jag tänkte att göra. Blev bemött med viss skepsis, men jag sa att jag stod fast vid mitt beslut.

Jag visade filmen i går på Stora Högaskolans dag!

Jag visade en film för elever som satt där stolta med högt huvud.
Jag visade en film där föräldrar tog fram pappersnäsdukar.
Jag visade en film där vi mindes hur det var att vara i den där åldern.
Jag visade en film där föräldrar fick bli stolta över deras barns kloka svar.





Jag fick en kram av mamman som bett mig att inte visa filmen!

Sv-nätverk

Trevligt att träffas från olika skolor och utbyta erfarenheter om svenskan.
Hur är det med böcker på datorn, skönlitterära, finns de med inläsning till?
Vore ju bra för lässvaga elever.